Är att hon så gott som alltid sparkar nedåt. Jag brukar
tänka att jag gillar skribenter som kan formulera sig skarpt även om jag inte
alltid håller med om det de skriver. Men med Hanne Kjöller är det svårt. Hon är
visserligen bra på slagfärdiga skarpa formuleringar men det är allt som oftast
självrättfärdigt, insiktslöst och nedlåtande. I fredags gick hon till exempel i taket för att en mamma med någon form av problematik fått hjälp av kommunen med att
följa sin son till fotbollsträningen. Hanne Kjöller menar att detta utarmar
skattemoralen och att vänsterns vision om en stor offentlig sektor skapar ett
iskallt samhälle där människor förlitar sig på den samhälliga omsorgen och
slutar bry sig om varandra. Behov av barnomsorg på obekväm arbetstid tycker hon
t ex att vi borde lösa genom att lämna barnen hos grannen istället för att kommunen
ska erbjuda nattis.
Och visst är det toppen om man har ett socialt nätverk i
form av vänner, släktingar och grannar som kan hjälpa till – jag tror knappast
att någon är ”emot” det. Men nattis behövs ju för dem som inte har det stödet
omkring sig. Det är också troligt att de som verkligen skulle behöva nattis dvs
skiftarbetande ensamstående mammor är de med minst socialt kapital. Det finns
ett tydligt samband mellan klass och socialt kapital, ensamstående föräldrar är
ofta mycket ensammare än gifta medelklassmammor.
”Inför mina arla morgonjobb har jag regelmässigt burit in
sovande barn till någon av grannfamiljerna. Där har så småningom frukost ätits och
sedan har jag eller någon annan tagit ett eller flera barn till dagis och
skola.” skriver hon och tycks som vanligt utgå från att alla har det likadant
som hon. Det är högermänniskornas vanligaste retorikgrepp. Att utgå från sin
egen förträffliga verklighet och applicera den som lösning på alla andras
problem.
Hon raljerar vidare: ”Aldrig i livet, skrev en mamma till
mig efter artikeln, att jag skulle lämna mitt barn till en granne. Men att
sätta ungen i knät på en kommunal tjänsteman var tydligen helt oproblematiskt.”
Visst, kommunal tjänsteman låter ju mer slagfärdigt än förskollärare, vilket är
det hon menar. Med tanke på att mina grannar oftast bestått av urgamla tanter,
alkade fotbollshulliganer och portföljkillar man knappt sett skymten av så skulle
jag nog också hellre satt min unge i knät på nån ”kommunal tjänsteman” än att
ringt på hos någon av dem för att be dem ta hand om mitt barn, det hade
faktiskt känts ytterst märkligt att be nån av dessa om en sådan tjänst. Bara
det att tro att bara för att man har barn så bor man automatiskt i ett område befolkat av
massa andra trevliga barnfamiljer, är så sjukt världsfrånvänt att jag inte
orkar.
Tror nog alla är överens om att praktisk solidaritet i
vardagen är något bra. Däremot tror jag inte att en väl utbyggd välfärd står i
vägen för detta – tvärtom! Studier visar att ju jämlikare ett samhälle är desto
högre blir förtroendet mellan människor, desto mer benägna blir vi att hjälpa
varann medan sociala ojämlikheter leder till det motsatta, vi blir
misstänksamma och fientligt inställda till varann.
Så nej, Hanne Kjöller, det är inte iskallt eller på något
sätt omoraliskt att se till så att ett barn från ett dysfunktionellt hem kan gå
kvar på sin fotbollsträning. Det är så ett välfärdsamhälle ska fungera. Det ska
se till så att även barn utan resursstarka föräldrar kan vara med. I ett
välfärdsamhälle ska inte barnen straffas för sina föräldrars tillkortakommanden.
Det iskalla vore att låta honom hamna utanför på grund av mammans problem, att
rycka på axlarna och säga ”sorry, det är inte vårt problem, din mamma får helt
enkelt skärpa sig.”
/Rådjuret