måndag 10 september 2012

Det osympatiska med Hanne Kjöller


Är att hon så gott som alltid sparkar nedåt. Jag brukar tänka att jag gillar skribenter som kan formulera sig skarpt även om jag inte alltid håller med om det de skriver. Men med Hanne Kjöller är det svårt. Hon är visserligen bra på slagfärdiga skarpa formuleringar men det är allt som oftast självrättfärdigt, insiktslöst och nedlåtande. I fredags gick hon till exempel i taket för att en mamma med någon form av problematik fått hjälp av kommunen med att följa sin son till fotbollsträningen. Hanne Kjöller menar att detta utarmar skattemoralen och att vänsterns vision om en stor offentlig sektor skapar ett iskallt samhälle där människor förlitar sig på den samhälliga omsorgen och slutar bry sig om varandra. Behov av barnomsorg på obekväm arbetstid tycker hon t ex att vi borde lösa genom att lämna barnen hos grannen istället för att kommunen ska erbjuda nattis.

Och visst är det toppen om man har ett socialt nätverk i form av vänner, släktingar och grannar som kan hjälpa till – jag tror knappast att någon är ”emot” det. Men nattis behövs ju för dem som inte har det stödet omkring sig. Det är också troligt att de som verkligen skulle behöva nattis dvs skiftarbetande ensamstående mammor är de med minst socialt kapital. Det finns ett tydligt samband mellan klass och socialt kapital, ensamstående föräldrar är ofta mycket ensammare än gifta medelklassmammor.  

”Inför mina arla morgonjobb har jag regelmässigt burit in sovande barn till någon av grannfamiljerna. Där har så småningom frukost ätits och sedan har jag eller någon annan tagit ett eller flera barn till dagis och skola.” skriver hon och tycks som vanligt utgå från att alla har det likadant som hon. Det är högermänniskornas vanligaste retorikgrepp. Att utgå från sin egen förträffliga verklighet och applicera den som lösning på alla andras problem.

Hon raljerar vidare: ”Aldrig i livet, skrev en mamma till mig efter artikeln, att jag skulle lämna mitt barn till en granne. Men att sätta ungen i knät på en kommunal tjänsteman var tydligen helt oproblematiskt.” Visst, kommunal tjänsteman låter ju mer slagfärdigt än förskollärare, vilket är det hon menar. Med tanke på att mina grannar oftast bestått av urgamla tanter, alkade fotbollshulliganer och portföljkillar man knappt sett skymten av så skulle jag nog också hellre satt min unge i knät på nån ”kommunal tjänsteman” än att ringt på hos någon av dem för att be dem ta hand om mitt barn, det hade faktiskt känts ytterst märkligt att be nån av dessa om en sådan tjänst. Bara det att tro att bara för att man har barn så bor man automatiskt i ett område befolkat av massa andra trevliga barnfamiljer, är så sjukt världsfrånvänt att jag inte orkar.

Tror nog alla är överens om att praktisk solidaritet i vardagen är något bra. Däremot tror jag inte att en väl utbyggd välfärd står i vägen för detta – tvärtom! Studier visar att ju jämlikare ett samhälle är desto högre blir förtroendet mellan människor, desto mer benägna blir vi att hjälpa varann medan sociala ojämlikheter leder till det motsatta, vi blir misstänksamma och fientligt inställda till varann.


Så nej, Hanne Kjöller, det är inte iskallt eller på något sätt omoraliskt att se till så att ett barn från ett dysfunktionellt hem kan gå kvar på sin fotbollsträning. Det är så ett välfärdsamhälle ska fungera. Det ska se till så att även barn utan resursstarka föräldrar kan vara med. I ett välfärdsamhälle ska inte barnen straffas för sina föräldrars tillkortakommanden. Det iskalla vore att låta honom hamna utanför på grund av mammans problem, att rycka på axlarna och säga ”sorry, det är inte vårt problem, din mamma får helt enkelt skärpa sig.” 

/Rådjuret

söndag 26 augusti 2012

Fattigdomsförnekare


Det finns de som förnekar att människan påverkar jordens klimat. Det finns de som förnekar att män har mer makt än kvinnor och som menar att det i själva verket är männen som är förtryckta. (Maria Sveland och Mian Lodalen har beskrivit det bra som att prata med någon som hävdar att jorden är platt.) Och det finns de som på ett envist och ofta nedlåtande sätt förnekar att det finns fattiga människor i Sverige. Man borde kanske bara avfärda dem som galningar och inte lägga någon energi alls på att försöka förklara, eftersom de ändå inte vill lyssna. Men jag kan liksom inte släppa det. Jag måste försöka förstå hur det är möjligt. Hur man så hårdnackat kan vägra tro på de allt mer desperata vittnesmålen som kommer från alla möjliga håll. Oavsett om vittnesmålet kommer från präster, läkare, socionomer, Rädda Barnen eller den som själv är utsatt, så finns det alltid en drös fattigdomsförnekare som står beredda att slå fast att den som uttalar sig ljuger. Vem minns inte den moderata riksdagsledamoten Isabella Jernbeck som ”tyckte” att det inte fanns några fattiga människor i Sverige när hon besökte Riksförbundet för hjälp åt narkotika- och läkemedelsberoende.


I våras var det många som upprördes över SR-dokumentären Ingen är vän med en fattig, om Frida som jobbade timmar inom krogvärlden och när timmarna blev allt färre hade så lite pengar att hon inte ens hade råd med mat. Hon gick ner så mycket i vikt att hennes mens försvann. De flesta med hjärnan och hjärtat i behåll upprördes naturligtvis över det grymma faktum att en ung människa svälter i dagens Sverige men tro fan om inte de mest högröstade reaktionerna istället handlade om att SR hade ”ljugit” om Fridas boende. Det hade nämligen inte framkommit tillräckligt tydligt att hon bodde i bostadsrätt, som att det nu, vilket somliga felaktigt påstod, skulle innebära att hon var förmögen. Till er som ännu inte har förstått så betyder det inte att man är miljonär bara för att man bor i en lägenhet värd en miljon.
Men för de som stod på givakt, beredda att ”tycka” att fattigdom inte existerar blev detta givetvis ett tacksamt ”bevis” på att hela dokumentären bara var hittepå och något som de onda kommunisterna på Public Service diktat ihop för att de gillar att lura oskyldiga människor. Moderaten Edvid Alam menade att det faktum att Frida en gång gått på en P3 Guld-gala var tillräckligt för att diskvalificera henne som fattig. Och det spelar ju egentligen ingen roll hur mycket man än skriver det i pannan för dessa personer. Eftersom de har bestämt sig för att det inte finns fattiga i Sverige så avfärdar de varje sådan berättelse med att det inte kan stämma eftersom ingen i Sverige är fattig, alltså måste det vara lögn. De förstår inte att fattigdom inte är en egenskap utan att ett tillstånd, och att man kan äga en snygg klänning och ha gått på en gala men lik förbannat vara fattig i nuläget.
SR:s eget program Medierna hakade på den vinkeln och menade att dokumentären hade fått ”svidande kritik” i sociala medier. Man kan ju fråga sig hur seriöst det är att låta en ledarskribent som Hanne Kjöller (som ifrågasatte Rädda Barnens rapport om barnfattigdom med det stringenta argumentet att svenska barn inte är fattiga eftersom de har ryggsäck och gymnastikskor) och en högljudd näthatarpöbel, plus några twittrande moderater (vilka för övrigt kanske ska räknas in i den förra kategorin) få ge röst åt allmänheten men detta är bara ytterligare ett exempel på hur reaktionerna blir varje gång utsatthet skildras. Man förnekar, ifrågasätter, hävdar att allt är lögn och om det nu skulle vara sant så får den fattige skylla sig själv.
Artikelserien om barnfattigdom som Aftonbladet publicerade förra sommaren väckte till exempel så vettlösa reaktioner som: ”Varför sitter barnen och äter Daimstrut för 24 kr om de nu är så fattiga”.
Det är det här jag vill försöka förstå. Jag vill förstå vad det är som triggar igång hatet så starkt mot den utsatte istället för mot det samhälle som orsakat utsattheten. Vad det är som gör en människa så cynisk att den inte klarar av att höra en annan människas berättelse om utsatthet utan att insinuera att hen ljuger? Hur är det möjligt att bli så iskall att man menar att bara för att ett fattigt barn äter en glass på en bild i tidningen så har barnet inte rätt att ”klaga”.
Hur är det möjligt att vara så inskränkt att man inte förstår alla inte har det exakt som en själv, att alla inte HAR samma förutsättningar, att skyll-dig-själv-retoriken inte är värdig ett civiliserat samhälle.  
Jag tänker på Rebecka Kärdes på samma gång ofattbart roliga och sorgliga inlägg i Galagobloggen m hur hon svimmar (på riktigt allstå) varje gång hon läser något av Peter Wolodarski. Jag känner så väl igen mig i känslan av fullständig uppgivenhet och sorg inför det faktum att vi just nu lever i ett samhälle präglat av total empatilöshet.
Att till exempel tre förmögna herrar från samhällets toppskikt kan sitta i direktsänd tv och säga att ingångslönerna är för höga, att den som har ett jobb ska vara jävligt tacksam och att den som inte kan leva på lönen får flytta hem till sina föräldrar eller skaffa sig ett jobb till. (SVT Debatt 29/9-11 ) Om det inte vore så djävulskt osmakligt skulle man kunna skratta åt det. Men jag kan inte skratta. Jag känner bara en enda stor tomhet.
Och till råga på allt kommer det dem som säger att vi som känner avsky mot detta system borde lägga band på vårt hat.  Jag säger det motsatta: Elda under din vrede. Nu går vi samman och gör nånting åt den här skiten.

/Rådjuret